Det handlar om... mig?!
För några dagar sen var T, en av mina närmaste vänner, och åt middag hemma hos oss. Hon brukar också skriva och därför började vi prata om det. Efter att ha pratat en stund kom vi in på ämnet att man inte vill/vågar låta andra läsa ens texter. Vi kände båda att ja, det är skitsvårt att låta någon annan läsa, men att det också är nyttigt att låta andra läsa för att få ett annat perspektiv på texten. Det är viktig för att kunna utveckla sitt skrivande, men fy vad det kan vara jobbigt!
Jag älskar att skriva. Det är bland det roligaste jag vet och det får mig att känna mig kreativ, något som jag inte tycker att jag är annars. Jag har otaliga texter på min dator, både färdiga och halvfärdiga, som väntar på att läsas, men jag vågar inte visa dem för någon. Hur kommer det sig?
Om jag ska vara ärlig så är jag rädd för att låta någon läsa dem. Tänk om det jag skrivit är jättedåligt eller töntigt eller tråkigt eller något annat mindre positivt! Jag tycker också att det är väldigt utlämnande att skriva så som jag gör, vilket också leder till att det blir väldigt personligt och subjektivt. I många av fallen är jag rädd att låta någon läsa för de kanske tycker att det jag skrivit är väldigt svårt att relatera till.
Även om jag tycker såhär så tycker jag att det är skittråkigt så därför har jag bestämt mig för att iallafall försöka att, med jämna mellanrum, lägga upp texter och låta dem bli lästa. Det kommer att vara svårt och ta tid och mycket mod, men jag ska klara det! För mina texter förtjänar att bli lästa. De förtjänar att bli sedda och inte bortglömda i en dammig mapp på min dator.
Här kommer ett litet stycke:
Nästa gång vi träffades var två månader senare, på en dagfest min kompis dragit med mig till. Jag hade druckit några öl och kände mig lite ostadig på fötterna, men istället för att sluta dricka tog jag en öl till och gick ensam ut på balkongen. Det fanns inga stolar, inget bord, ingenting. Jag satt mig på betongen. Rotade runt i min väska och tog fram en cigarett. Jag förde den till munnen och tände den. Drog ett bloss, kände hur röken drogs ner i lungorna. Sedan blåste jag ut den. Där satt jag, på en balkong med en cigg i ena handen och en flaska öl i den andra mitt på dagen (jag tror inte ens att klockan var över tolv). Plötsligt öppnades dörren och eftersom jag satt lutad mot den, slog den mig i bakhuvudet och ryggen.
– Oj, gick det bra?!
– Det gjorde ont.
Jag tittade upp på personen som hade öppnat dörren och där stod du, lika enorm som förra gången, och skymde återigen solen.
– Åh, det är ju du! Med glassen!
Jag fortsatte att titta på dig från golvet. Du gick runt mig och satt dig mittemot, lutad mot balkongräcket. Jag följde varje rörelse med blicken. Nu när du satt ner och inte stod i motljus, kunde jag se ditt ansikte. Smala, blå ögon. Täta, svarta ögonfransar och kraftiga ögonbryn. Stor mun. Tre dagars-stubb. Du tog fram en cigg ut jackfickan och förde den till munnen.
– Har du eld?
Jag rotade reda på tändaren och gav den till dig.
